Ärriga funderingar.

Vi har typ en månad kvar på första terminen, och imorgon är det dags för vår första dag ute i fält.

Nervositeten inför morgondagen är fortfarande ganska lågmäld, och det kommer säkert gå alldeles utmärkt. Men det som spelar pingpong i mitt huvud är kläderna som vi kommer ha på oss. Jag googlar för att se hur långa ärmarna på tröjan är, och försöker komma fram till huruvida ärmarna kommer dölja mina ärr eller inte. Inte för att jag kan göra någonting åt saken just nu, men det hade varit skönt att veta lite på förhand.

Jag har inte så många ärr om man jämför med andra, men det finns några där som ögonen på folk ofta dras till. Själv tänker jag knappt på dem längre, utan påminns bara om dem när andra tittar. Det är kanske inget att göra till en stor sak, men ändå, vad skickar mina ärr för signaler till mina patienter? Borde jag komma på någonting bra och kort att säga till framtida patienter och kollegor? Antagligen. Ska jag säga att jag har brottats med en tiger? Eller att det fanns en tid där jag hatade mig själv till den grad att jag skar sönder min egen hud för att jag ansåg att jag förtjänade det? Ptja, kanske inte. Eller kanske borde jag bara säga att jag har mått lite dåligt, så som alla någon gång kan göra? Hur långt och djupt ska man gå? Vill folk ens ha en förklaring, eller kommer alla att köpa att min hud är lite bucklig på vissa ställen? Kommer någon att fråga, eller kommer det vara så att folk vill fråga, men inte vågar? Bryr sig ens folk?

För någon dag sedan så diskuterade jag med min mor om ärren på min kropp, och pratade lite om ärrkorrigering. Men det känns mest bara fel. Nu har jag haft dem så länge, och de har trots allt blivit en del av mig. Dessutom så går det inte att ta bort, utan bara förminska. Kanske ger det mer lidande än nytta? Och andra sidan så måste jag tänka på mitt framtida yrke. Vem vill bli behandlad av någon som har skadat sig själv? Kan en föredetta självskadare ens behandla någon annan på ett bra sätt?

Såklart. Jag kan. Och jag ska.