Ibland får jag för mig att jag ska göra en massa saker...

...och idag har jag gjort en lista. De flesta sakerna är bara saker jag kommit på under dagen, medan några saker har jag velat göra länge. Som att lösa Rubiks kub, för att föra fram ett exempel.

Tanken är att jag ska försöka genomföra så många punkter på listan som jag bara hinner fram till sommaren. För att ha lite koll och göra det till lite av en sport, så tänkte jag att jag skulle logga mina framsteg här. 

Så här ser listan ut i sin helhet. 

1. Lösa Rubiks kub, med eller utan guide

2. Lära mig att sticka, samt göra klart ett stickningsprojekt

3. Sjunga karaoke

4. Gå på en röd matta

5. Fara till Paris

6. Vika 100 st tranor

7. Lära mig en hel sång på piano (jag slutar alltid halvvägs)

8. Lära mig en hel sång på gitarr

9. Ta kort på 15 konstverk

10. Gå över glödande kol

11. Nå toppen på en klättervägg

12. Göra en roadtrip

13. Se 10 filmer på IMDbs top 250-lista

14. Skjuta på skjutbana

15. Spendera en dag på ett spa

16. Sova ute i naturen

17. Sätta upp lappar på speglar

18. Testa på att åka segway

19. Kunna göra mig förstådd på franska

20. Läsa 5 klassisker

21. Prova på pilates

22. Gör egen ketchup

23. Lära mig 10 svenska visor (som jag inte kunnat tidigare)

24. Gå på museum jag inte tidigare besökt

25. Äta rawfood under två dagar

26. Dricka 2 liter vatten, varje dag under två veckor

27. Äta något jag aldrig tidigt smakat

28. Titta på 25 TED talks

29. Lära mig ett magitrick

30. Laga varenda recept i en kokbok

31. Titta igenom alla Monty Python

32. Lära mig att hjula

33. Memorera ett känt tal

34. Göra en tvål

35. Ta 10 foton tillsammans med andra personer

36. Skicka 10 vykort till 10 olika personer

37. Lära mig läsa snabbare

38. Äta på 5 nya matställen

39. Besöka bondens marknad

40. Palla äpplen

41. Lära mig dansa salsa

42. Bli vän med 3 nya människor

43. Kunna stå på händer mot en vägg

44. Göra min egen senap

45. Gå upp klockan 05.00 varje dag under en vecka

46. Lära mig att skriva snyggt med min vänstra hand

47. Gå på en maskerad

48. Klättra upp i ett träd och ta ett kort på utsikten

49. Vara med på en vinprovning

50. Testa ett nytt sällskapsspel

51. Gå på bio 1 gång i månaden fram till sommaren

52. Bli blodgivare

53. Göra ett ballongdjur

54. Överraska någon

55. Skicka flaskpost

56. Flyga en drake

57. Åka turistbuss i Stockholm

58. Lära mig att jonglera

59. Göra en ordentlig pannkakstårta

60. Baka mitt i natten

61. Lära mig 10 olika knopar

62. Gå på 10 liveframträdanden

63. Se Gudfadern-filmerna

64. Göra eget marmeladgodis

65. Besöka Hellasgårdarna

66. Hitta de perfekta låga klackskorna

67. Besök 15 olika kyrkor i Stockholm

68. Genomför ett A till Ö-projekt på Instagram

69. Njuta av en solnedgång

70. Äta frukost på en klippa vid vattnet

71. Klura ut hur man gör goda glutenfria lökringar

72. Lära mig rita en drake

73. Lösa alla korsord i en korsordstidning

74. Göra den godaste hamburgaren

75. Hitta den bästa secondhand-butiken i Stockholm

76. Gå en kalligrafikurs

77. Ha olika färger på alla naglar

78. Bli duktig på att koka ris

79. Baka 7 sorters småkakor

80. Skriva ett brev till mig själv som ska öppnas om 5 år

81. Bära min egenstickade sak utomhus utan att skämmas

82. Lära mig använda ett enkelt bildbehandlingsprogram

83. Ta en sånglektion
84. Göra klart dalahästen som jag påbörjade när jag gick i klass 6
85. Var med om någonting helt magiskt

World Suicide Prevention Day

Eftersom ämnet jag ska ta upp handlar om suicid/självmordsförsök så vill jag passa på att redan här varna för att texten eventuellt kan upplevas som triggande för vissa. Jag har försökt att neutralisera texten så gott som jag bara kunnat, men det är svårt att lyckas helt när det handlar om ett ämne som detta.

Idag är det den 10:e september. En helt vanlig tisdag i var och varannan människas liv. Men inte i mitt. För att förstå varför just den här dagen betyder så mycket för mig, så behöver vi kasta oss tillbaka till den 4 mars, 2007.

"Lystring! Vi ber om ursäkt för förseningen. Vi har en kvinna ombord på tåget som är mycket sjuk, och vi kan inte fortsätta mot Stockholm innan kvinnan kommit av tåget. Ambulansmän och polis är på plats och ska nu avsöka tåget."
Ungefär så lät det. Men om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte riktigt ihåg. Jag minns bara att jag satt på mitt säte och var trött. Jag hade lyckats få ett eget dubbelsäte så att all min packning och min älskade fiol kunde få plats på sätet bredvid mitt. Jag var på väg tillbaka till Stockholm och tillbaka till gymnasiet efter ett sportlov hemma i Dalarna. Jag minns att jag funderade på ifall någon på tåget hade fått en hjärtattack, men avbröts i tankarna av att min mobil ringde.

Och jag som bara ville sova lite.

Det jag inte förstod då, var att den här dagen, skulle bli en mycket speciell dag.

Telefonen ringde och ringde. Någon minut senare såg jag en ambulansman kliva in i min vagn med en telefon vid sitt öra. Han tittade sig omkring i vagnen, och hans ögon fastnade i mina och vandrade sedan ner mot min ringande telefon. Det var då jag förstod vem de letade efter. Det fanns ingenstans att ta vägen, vars jag än tittade så stod det polismän och ambulansmän i vägen. Jag förstod att jag var körd.

Här någonstans blir det väldigt gråsvart.

Jag minns att jag blev arg, ledsen och orolig över min packning. Jag minns att jag var rädd. Mer rädd än jag någonsin varit. Jag vet inte hur många de var, men det kändes som att de hade tömt hela Västerås på både poliser och ambulansmän. De stod i en cirkel omkring mig, och en av ambulansmännen höll ett hårt tag omkring mig för att jag inte skulle rasa ihop. Han berättade att jag skulle vara tvungen att följa med honom till akuten, trots att jag hade betalt biljetten till Stockholm. Sedan ledde han, tillsammans med en polisman, mig bort till ambulansen. Det, eftersom jag vägrade mig bli buren på bår, trots ben som knappt kunde hålla mig upprätt.

Jag har nog aldrig varit så arg på min allra bästa vän som jag var just då. Fast idag tänker jag att hon nog kände likadant för mig just då. Det var henne jag hade meddelat och sagt att jag var på väg att ta mitt liv. Jag ville bara säga hejdå.

Jag har bland andra henne att tacka för att jag lever idag.

Det var första gången jag försökte checka ut i förtid. Jag var då 17 år och hade tagit min första överdos.

Efter att jag vaknat upp och återhämtat mig, så fick jag träffa en psykiatriker som efter ett kort samtal, beskrev min situation som en livskris, och sjukskrev mig en månad från skolan.

En månad.

Sanningen är att jag aldrig kom tillbaka. Jag hoppade av gymnasiet.

Istället började min långa resa tillbaka till ett normalt liv. Först i öppenvården, sedan slutenvården. Mediciner i mängder. Hela sommaren 2007 tillbringade jag min tid inlåst på psyk i Säter. 30 kg viktuppgång. Jag blev så tungt medicinerad att jag tappade förmågan att kunna läsa, tappade förmågan att föra en konversation, och tappade till och med förmågan att knyta mina egna skor. Det enda jag var duktig på, var att dreggla.

Min älskade mamma kom ofta och hälsade på mig på den slutna avdelningen. Jag kan inte ens föreställa mig hur hon och pappa mådde i det hela.

Under tidig höst 2007 kom min stora räddning, jag blev placerad på ett behandlingshem i Stockholm. Där började utslussningen av mediciner och arbetet till ett bättre liv. Nästan precis två år senare var jag klar på behandlingshemmet och slussades då ut till en utslussningslägenhet på Södermalm i Stockholm. Vacklandes på lite ostadiga ben med hjälp av kontaktpersoner och terapi. Det funkade skitbra. Trots lite skakiga ben så mådde jag bättre än någonsin.

31 december, 2010. Friskförklarad och stark som en oxe.

Nu väntade livet.

Idag har jag precis startat min andra termin på sjukgymnastprogrammet vid Karolinska Institutet. Jag älskar livet. Och mår helt fantastiskt.

Idag är det den självmordspreventiva dagen, world suicide prevention day. För mig personligen så är det en otroligt viktig dag att lyfta fram. I Sverige är det omkring 1400 personer som berövar sig livet varje år (Socialstyrelsen, 2010). Det är nästan 27 personer, varje vecka. Om det fanns bredare kunskap inom området, hur många liv skulle vi då kunna rädda? Vi måste våga prata om det här, det finns otroligt mycket att göra. Jag hade en fantastisk tur, och det är inte mer än rätt att det är min tur att hjälpa någon annan.

Jag har ingen aning om vem det är som kommer att läsa det här inlägget, och jag förstår att det kanske inte är något speciellt inlägg för de flesta. Men jag hoppas i alla fall att det har väckt en liten tanke hos någon, någonstans. Har du någon fråga, så är det bara att höra av dig. Jag svarar så gott jag kan.

Jag är definitivt ingen expert, men jag är en överlevare.

Ta hand om dig, och ta hand om varandra.

Ärriga funderingar.

Vi har typ en månad kvar på första terminen, och imorgon är det dags för vår första dag ute i fält.

Nervositeten inför morgondagen är fortfarande ganska lågmäld, och det kommer säkert gå alldeles utmärkt. Men det som spelar pingpong i mitt huvud är kläderna som vi kommer ha på oss. Jag googlar för att se hur långa ärmarna på tröjan är, och försöker komma fram till huruvida ärmarna kommer dölja mina ärr eller inte. Inte för att jag kan göra någonting åt saken just nu, men det hade varit skönt att veta lite på förhand.

Jag har inte så många ärr om man jämför med andra, men det finns några där som ögonen på folk ofta dras till. Själv tänker jag knappt på dem längre, utan påminns bara om dem när andra tittar. Det är kanske inget att göra till en stor sak, men ändå, vad skickar mina ärr för signaler till mina patienter? Borde jag komma på någonting bra och kort att säga till framtida patienter och kollegor? Antagligen. Ska jag säga att jag har brottats med en tiger? Eller att det fanns en tid där jag hatade mig själv till den grad att jag skar sönder min egen hud för att jag ansåg att jag förtjänade det? Ptja, kanske inte. Eller kanske borde jag bara säga att jag har mått lite dåligt, så som alla någon gång kan göra? Hur långt och djupt ska man gå? Vill folk ens ha en förklaring, eller kommer alla att köpa att min hud är lite bucklig på vissa ställen? Kommer någon att fråga, eller kommer det vara så att folk vill fråga, men inte vågar? Bryr sig ens folk?

För någon dag sedan så diskuterade jag med min mor om ärren på min kropp, och pratade lite om ärrkorrigering. Men det känns mest bara fel. Nu har jag haft dem så länge, och de har trots allt blivit en del av mig. Dessutom så går det inte att ta bort, utan bara förminska. Kanske ger det mer lidande än nytta? Och andra sidan så måste jag tänka på mitt framtida yrke. Vem vill bli behandlad av någon som har skadat sig själv? Kan en föredetta självskadare ens behandla någon annan på ett bra sätt?

Såklart. Jag kan. Och jag ska.